 |
 |  |
|  |
|  |
 |
|
|
|
|
W.A. MOZART
W O L F G A N G A M A D E U S M O Z A R T
W.A. Mozart i Sverige - De första åren, av Bengt Jonshult, Stockholm 2006. ISBN 91-976334-2-9
Boken presenter Mozartreceptionen i Sverige, allt från de tidigaste nottrycken till Bellman och Kraus´samarbete
Bengt Jonshult är bl a ordförande i Det Svenska Mozart Sällskapet Innehade Sveriges största Mozartsamling som skänktes till ett arkiv i Wien. Nedan en artikel om samlingen i tidningen Musikfreunde 2007:
Och hör följer en mer läsvänlig layout: Schwedische Mozart-SammlungEin großzügiges Geschenk aus dem Norden Manch unvermuteter Schatz schlummert nach wie vor in Privatbesitz. Im Mai machte der schwedische Wissenschaftler Bengt Gustaf Jonshult dem Archiv der Gesellschaft der Musikfreunde solch einen Schatz zum Geschenk – eine Sammlung schwedischer Mozartiana, die das Mozart-Bild um einige neue Facetten bereichert. Es war das Mozartjahr 2006, das den den schwedischen Musik- und Literaturwissenschaftler Bengt Gustaf Jonshult zu dem Entschluss kommen ließ, seine Sammlung schwedischer Mozartiana als Geschenk an eine entsprechende Institution in Österreich zu geben. Er wandte sich an die Österreichische Botschaft in Stockholm, die alle einschlägigen österreichischen Bibliotheken mit den Fragen anschrieb, ob sie an einer Übernahme der Sammlung Interesse hätten und wie die Sammlung innerhalb ihres Bibliothekskonzeptes präsent sein würde, also welchen Stellenwert sie darin hätte. Wir konnten darauf hinweisen, dass bei uns seit 1812 Materialien zur Rezeptionsgeschichte Mozarts gesammelt würden, dass wir viele wichtige Dokumente zur frühen und späteren Präsenz Mozarts in Tschechien, Italien, Frankreich, England, aber auch in Spanien, in den USA, ja selbst in Japan hätten – Dokumente zur Publikation und Aufführung seiner Werke dort, aber auch zu all dem, was man Mozart-Pflege nennt; wir seien dafür bekannt, würden dafür aufgesucht, zögen diese Materialien aber auch selbst für Publikationen und Ausstellungen heran. Allerdings besitzen wir, auch das war zu sagen, gar nichts zur Mozart-Rezeption in Schweden, wissen darüber eigentlich auch nichts. Die Sammlung schwedischer Mozartiana könnte unsere einschlägigen Bestände sinnvoll ergänzen und mit diesen international präsent sein. Die Österreichische Botschaft in Stockholm organisierte aus diesem Anlass am 30. Mai 2007 eine musikalisch-wissenschaftliche Veranstaltung, bei der Prof. Dr. Otto Biba über das Archiv der Gesellschaft der Musikfreunde in Wien im Allgemeinen und seine Mozart-Sammlung im Besonderen sprach und Dr. Ingrid Fuchs einen Vortrag über den Wien-Aufenthalt des schwedischen Hofkapellmeisters Joseph Martin Kraus im Jahr 1783 hielt; dass sie dazu bisher völlig unbekannte Dokumente präsentierte, die viel Neues über das Verhältnis von Kraus, der oft der schwedische Mozart genannt wird und mit ihm eine fast identische Lebenszeit (1756–1792) hatte, zu Haydn und Mozart aussagen, hat ganz besondere Beachtung gefunden. Der St. Nicolai Chamber Choir unter Christian Ljunggren sang Chormusik von dem schwedischen Mozart-Zeitgenossen Carl Michael Bellmann, Anna Eklund Tarantina und Eric Skarby steuerten Lieder und Arien von Mozart bei. Botschafter Dr. Stephan Toth bemühte sich überdies sehr erfolgreich um wichtige einschlägige Kontakte in Stockholm für die Gäste aus Wien. Einige von diesen haben bereits zu interessanten Ergebnissen geführt. Was sind „schwedische Mozartiana“, was bedeuten sie? – Viel! Noch zu Lebzeiten Mozarts – im Jahr 1790 – sind Klaviervariationen von ihm (KV 352) in Stockholm publiziert worden, nur vier Jahre nach der Wiener Erstausgabe. Wir haben das bisher nicht gewusst; ein Exemplar davon ist in Jonshults Sammlung. Das verrät natürlich viel über Mozarts Ruf und Ansehen im vermeintlich so fernen Schweden. Noch überraschender aber ist, dass am 27. Dezember 1791 in einer Stockholmer Tageszeitung die Meldung von Mozarts Tod und zwei Tage später ein Nachruf auf ihn zu lesen war. In keiner anderen europäischen Hauptstadt (außer Wien, doch auch hier gab es nur die Meldung und keinen Nachruf) hat die Tagespresse von Mozarts Tod Notiz genommen. Jetzt kann man nicht nur in der Königlichen Bibliothek in Stockholm, sondern dank Bengt Gustaf Jonshults Geschenk auch in unserem Archiv in den beiden Ausgaben von „Stockholms Posten“ blättern und sich Gedanken darüber machen, warum Mozarts Tod in Stockholm ein solches Thema öffentlichen Interesses war – und anderswo nicht. Figurinen von Produktionen der „Zauberflöte“ und des „Don Giovanni“ an der Königlichen Oper in Stockholm in den Jahren 1812 und 1814, weitere frühe, zum Teil kurz nach 1792 erschienene Notendrucke, auch solche aus dem Besitz prominenter schwedischer Musiker, Bücher bis hin zu schwedischen Übersetzungen von Standardwerken der Mozart-Literatur – das alles sind schwedische Mozartiana, nun in drei Faszikeln in unserem Archiv. Hier ruhen sie nicht, sondern von hier strahlen sie aus. Wir berichten darüber und lassen sie anregend wirken. Schon haben da und dort emsige Bemühungen eingesetzt, vielleicht doch noch in einer anderen europäischen Tagszeitung eine bisher übersehene Meldung über Mozarts Tod zu finden … Aber momentan steht Stockholm damit jedenfalls einzigartig da. Und das wissen wir auch nur, seit Bengt Gustaf Jonshults schwedische Mozart-Sammlung in unserem Archiv öffentlich zugänglich geworden ist.
Mozart och litteraturen Föredrag av Bengt Jonshult
Föredrag
Bengt Jonshult, vissångare och ordförande av det Svenska Mozartsällskapet berättar i sitt föredrag inte bara om litteraturen som Wolfgang Amadeus Mozart använde i sina operor, utan han ger även en överblick över den svenska litteraturen som i oftast poetiska ordalag sysselsätter sig med den främste komponisten inom Wienklassicismen.
FRÅN VALERIUS TILL SONNEVI
När Lorenzo da Ponte, 1787, skrev texten till Don Giovanni eller Don Juan, så betecknades librettot som ”Dramma giocosa” det vill säga en opera buffa- ett lustspel. Men kan man hålla med om att Don Juan är ett lustspel? Ja, förvisso innehåller operan ett och annat farsartat inslag, här och var kan man skönja ett patetiskt drama och ett och annat stycke av mer karaktärfasthet. Men lustspel?
Tre scener. Handlingen är ganska enkel:
Don Juan försöker förföra Donna Anna. Det slutar med att han dödar hennes far guvernören.
Sedan kyrkogårdsscenen där Don Juan hånar statyn på guvernörens grav.
Och så scenen där Don Juan störtar ned i helvetet.
Det är egentligen ett ganska patetisk drama. Det övriga i pjäsen är ren utfyllnad: Don Juan och hans betjänt Leporello i en serie amorösa äventyr, samt en ivrig jakt på Don Juan av diverse förfördelade personer.
Som dramatik är inte da Pontes text särskilt lysande, men ändå kallas Don Juan för operornas opera och åtskilliga musikvetare, litteraturvetare och psykologer har filosoferat över Don Juan, oftast i lyriska ordalag. Varför?
Jo, för att da Pontes text väckte en speciell genklang hos Mozart. Framför allt de allvarliga partierna, som gav utlopp för psykologen Mozart, och i kombination med det allmänna gäckeriet smälte han samman tragik och komik i en anda som för tanken till Shakespeare.
I den avslutande scenen gör Mozart Don Juan till en värdig motståndare till stengästen i den stora uppgörelsen. Den uppgörelse som för övrigt nog kan betraktas som den mest skakande i hela operalitteraturen.
Det vi kan bevittna i Don Juan är helt enkelt ett märkligt fenomen: hur musik gifter sig med litteratur, eller för att citera Johan Henrik Kellgrens företal till Fredmans Epistlar av Bellman: ”Aldrig ännu voro skaldekonst och tonkonst mera systerligt förenta […], de hava iklätt sig varandras behag, så sammansmält till en skönhet, att man föga kan se, vilken mest skulle sakna den andra för sin fullkomlighet: verserna, att rätt fattas, eller musiken, att rätt höras.”
Dessa ord skulle med lätthet kunna överföras på Don Juan.
Nu kommer mitt anförande dock inte att handla om Mozarts librettoförfattare, det skulle krävas för mycket tid, utan jag har istället valt att berätta om förhållandet mellan Mozart och Sverige, sett ur ett litteratur- och musikvetenskapligt perspektiv. Och det med all rätt. De första svenska översättningarna av Mozarts operor och Lieder är idag totalt bortglömda, men rönte under sin tid en stor uppskattning. Jag kommer även att beröra några sentida diktare som hämtat inspiration från Mozarts musik.
Innan vi kastar oss in i den litterära världen kan det vara på sin plats att avnjuta ett stycke musik – en tidig Lieder från 1780-talet:
MUSIKEXEMPEL KRAUS
Texten är skriven av en av Mozart ofta använd textförfattare Johann Timotheus Hermes. Men vems är musiken? Jo, ingen mindre än den som lite felaktig alltid har blivit kallad för ”Den Svenske Mozart”: Joseph Martin Kraus.
Efter studieresor nere i Österrike och Tyskland på 1780-talet, ditsänd f.ö. av Gustaf III, förde Kraus med sig tillbaka en ny form av sångtradition – en tidig Lieder eller snarare, som det skulle komma att bli i Sverige: en ny svenska visa - en form av en mer konstfull visa som i sitt uttryck förebådade den svenska romantiska vistradition med Jonas Love Almquists ”Songes” i spetsen.
Kraus var alltså den första att tonsätta skaldernas alster, inte minst hade han ett lyckligt samarbete med Bellman. Detta märktes inte minst i deras gemansamma sång ”Mozarts död”.
Ganska så omgående efter Mozarts död den 5 december 1791 anordnades, samma år, två större minneskonserter, en i Wien den 10 december och en i Prag fyra dagar senare. Mässan i Prag utannonserades via ett cirkulär med följande lydelse: ”Prag National Teaters orkester låter meddela att den 14 December klockan 10.00 en Minnesmässa för Kapellmästaren och Kammarkompositören Wolfgang Gottlieb Mozart, som fridfullt insomnade hos Herren den 5 December i Wien, kommer att avhållas i St Nicholas Kyrka som en erkänsla för sin gränslösa vördnad och högaktning.” Planeringen och organisation av mässan sköttes av Jan Joseph Strobach, kapellmästare för Prags Nationalorkester, som lyckades sammankalla en orkester med över hundra av Prags bästa och mest talangfulla musiker. Som solist märktes Mozarts vän och sångerska Josefa Duschek. På morgonen av den 14:e december kl. 10.30 började kyrkklockorna att ringa och först en halvtimme senare startade mässan. Responsen hos Pragborna var generös och imponerande. Atmosfären bland de flera tusen deltagarna var vördnadsfull och en tidning (Prager Oberpostamtszeitung den17 december) skrev att ”en solenn tystnad märktes och tusen tårar flödade för Mozart, som genom sitt himmelska ljud så ofta förvandlade våra hjärtan till de livligaste känslor […] i mitten av kyrkan stod en illuminerad katafalk; 3 körer av trummor och trumpeter hördes i dämpad ton, församlingsprästen läste mässan; 12 pojkar från kyrkans gymnasium bar på facklor, bärande sorgekappor draperade diagonalt över ena axeln och vita skynken i sina händer”. Samma notis återfinns i Wiener Zeitung den 24 December 1791 och slutligen i Stockholms Posten den 5 januari 1792. Det är efter att ha läst detta sammandrag av minneskonserten som Bellman, med stor inspiration från beskrivningen i reportaget, skriver sin dikt Mozarts död. Poemet var dedicerat till stadsarkitekten Palmstedt och musiken komponerades av Joseph Martin Kraus. Den torde alltså vara tillkommen en kort tid efter den 5 januari 1792 och tillhör en av de första hyllningssångerna riktad till Mozart, som skrivits:
Mozarts död.
Ded: till Herr Professor Palmstedt. Orden av C M B - Larghetto af K: Kraus
Mozart, man din grift upplåter, Värmd af tusen facklors sken, Sångerskan ditt namn begråter I en stämma, hög och ren. Ögats gråt nedströmmar åter Med en blick till Eliséen.
Ädla Skugga, till din ähra Bäfvar fleuten, öm och svag; Lutan hörs sin klagan bära I de sorgligaste slag. Pukorna din lik:sång nära, Mumla ömhet och behag.
Flyg från jordens däld och dimma Till de Sälla Andars tal At i Englars chor förnimma Nya stämmor till ditt val. Mozart, vid din sista timma Krossas borde hvar cymbal.
Bland de övriga kompositörer under 1780-90-talen märktes även Wikmanson och Palm och bland textförfattarna litterära giganter som Franzén, Lenngren och Kellgren.
Denna nya sångtradition hade dock inte varit möjlig utan Åhlström: förläggaren som introducerade Mozart i Sverige för en bredare publik. Olof Åhlström, bondson från Vårdinge i Södermanland, föddes den 14 augusti 1756. Som 16-åring, på Gustaf III:s statskuppsdag den 19 augusti 1772, reste han till Stockholm för att utbilda sig till musiker. Han blev en av de första eleverna vid Musikaliska Akademien och fick vid 21 år anställning som organist i S:t Maria Magdalena kyrka där han tjänstgjorde till 1792, då han anställdes i S:t Jakobs kyrka. För att försörja sig tog han anställning vid Krigskollegiet, där han eftehand avancerade till krigskommissarie och krigsråd. I början av 1780-talet började Åhlströmm edera noter på eget förlag och 1788 ansökta han om ett “privilegium exclusivum” på nottryck i Sverige under 20 år. En viktig orsak till Åhlströms framgångar som nottryckare berodde på nya tekniker. Framför allt det litografiska plantrycket - utvecklat av Aloys Senefelder kring år 1800 - vilket möjliggjorde att på ett billigt sätt kunna reproducera och mångfaldiga notskrift. Metoden anammades av Åhlström och som monopolist av svenska nottryck kom han att få en tämligen aktningsvärd position. Han publicerade ganska omgående tre större vissamlingar; Fredmans Epistlar (1790), Fredmans Sånger (1791) och Elers Glada qväden (1792). Den största kommersiella framgången var dock den periodiskt utkommande Musikaliskt Tidsfördrif, vars första häfte kom ut 1789 och sedan följde 30 nummer per år fram till 1824 (strödda nummer gavs ut till 1834). Ett annat lyckokast skulle bli Skaldestycken satte i musik (1794-1823), vars innehåll bestod av en helt ny genre: svenska tonsättares musik till svenska dikter - ett första försök till en kommande lidertradition. . Kring år 1800 avmattades Lenngrens penna och Å. började anlita andra författare som Charlotte Cederström, Mikael Choraeus och Johan David Valerius. . Samarbetet med Åhlström skulle bära frukt, inte minst när det gäller V. översättningar av Mozarts Lieder. Den första, Afsked av en vän, trycktes 1797 i Musikaliskt Tidsfördrif (förk. MT) och den sista, Den förnöjde, 1805 i samma publikation. Lejonparten av visorna skrevs dock 1801-1802 och blev införda i Åhlströms Skaldestycken satte i Musik. Ur litterär synvinkel kan det idag vara svårt att värdera V. visor De var under sin tid särdeles populära, framför allt Valerius Vårvisa som levde vidare i sångböckerna fram till 1800-talets slut. De övriga visorna tycks inte ha rönt samma popularitet, åtminstone inte via några omtryckningar. Placerade i sin rätta kontext får man betrakta dem som dagssländor. Lätt naiva till sin karaktär, men fullt godtagbara i kombination med Mozarts musik. Slutresultatet blev under alla omständigheter lyckosamt och främjande för en ny typ av svensk visa.
VÅR_VISA
Kom, sköna Maj, och blicka Se, böljan, rörd av vestan
VÅR-VISA (Valerius Vårvisa) Originalets titel: SEHNSUCHT NACH DEM FRÜHLING, “KOMM, LIEBER MAI”, K. 596. Text: Christian Adolf Overbeck. Daterad Wien 14 januari 1791. Musiken (Rondo) ursprungligen ur K.595, Konsert, B, för piano och orkester. V. Vår-Visa, som är tämligen fritt diktad gentemot originalet, kom att tillhöra hans mest populära visor och trycktes i åtskilliga sångböcker under 1800-talet och även idag tjänar den som exempel på hans diktning.
1. MUSIK VÅR-VISA
Nästa exempel på en Valeriusöversättning är FÖRNÖJSAMHETEN:
FÖRNÖJSAMHETEN
Mot mig är lyckan snål och vred, Men jag är rik på fröjd; Mitt blod är friskt, mitt hjerta med, Min skatt - att vara nöjd; Och utan qvällsvard, mången gång, Jag sjunger gladt min aftonsång.
Der simmar en i öfverflöd, Har gull och gods och slott; Men han på glädjen lider nöd, Just för dess öfvermått; Med huset fullt av rikedom, Han känner själen evigt tom.
Den verld, som kallas jemmerdal, Tycks mig ändå så skön, Ger sällhet dubbelt emot qval, Ger mödan dubbel lön; Med denna rätt till glädjens lån, Jag föddes aldrig sorgens son.
I högtidsdrägt stå skog och äng, För mig de pryda sig, Och rosor bädda mig en säng, Der vestan söfver mig; “God morgon!” säger lärkan se´n, Och näktergaln: “God natt, min vän!”
FÖRNÖJSAMHETEN Originalets titel: DIE ZUFRIEDENHEIT, “WAS FRAG’ ICH VIEL NACH GELD UND GUT”, (K. 349). Nytt nummer: K. 367a. Text: Johann Martin Miller. Skriven troligen i Wien i slutet av 1780 eller i München i början av 1781.
2. MUSIK FÖRNÖJSAMHETEN
Vi landar alltså i en tid då romantiken stod vid dörren, men ändå ser man i poesin tydliga spår av upplysningstidens ideal. I nästa sång GOSSARNE PÅ ÄNGEN märks tydliga spår av Jean Jaques Rousseuas naturideal eller snarare naturtillstånd (dessutom en parafras på Lenngrens dikt Pojkarne):
Vi gossar, vi kappas Och vinden med oss; Vi lufvas och nappas, På narri, förstås. Vi glamma och bullra Och dansa i ring, Och krypa och kullra I gräset omkring. Den nu ville sörja, Han vore en tok; Nej, tids nog att börja Bli ängslig och klok. Det är inte troligt Hvad gräset står bra, Hur hjertelig roligt På ängen vi ha.
Fort, pojkar, i ringen! Tag i, kära du! Än hindrar oss ingen, Det klär oss ännu. En dag bli vi äldre Och tyngre, - och då, Då hoppa vi heldre, Men måste väl gå.
Se, bröder, - stå stilla! - En fjäril så rar! Hvem fångar den lilla? - Nej, skona hans dar. Den andre - hör skälen! - Är säkert hans vän; Och slår du ihjäl´en, Så gråter vist den.
Hvad klingar så härligt? Hör näktergaln der; Hur innerlig kärligt Och vackert det är! Han sitter i gömman I eken, du ser; Ack, låt oss berömma´n, Så sjunger han mer.
Originalets titel: DAS KINDERSPIEL, “WIR KINDER, WIR SCHMECKEN”, K. 598. Text: Christian Adolf Overbeck. Daterad Wien 14 januari 1791. Detsamma gäller Overbecks originaltext.
3. MUSIK GOSSARNE PÅ ÄNGEN
GUMMAN
I mina dar På jorden rätt och ordning var: Då blef hvar hustru älskarinna, Då blef man flicka förrän qvinna, Och alltid pojke förrän karl. Ack goda dar! Då var en yngling rask och trogen, En jungfru ej så hastigt mogen, Och dess förvissning mindre snar. Ack goda dar!
I mina dar En älskare beskedlig var; Och, lycklig af sin flickas villa, Var han så tacksam och teg stilla; Nu skryter han, då han bedrar. Ack onda dar! Nu kärleken är blott en snara, Ej böjelse, men förvett bara, I sjelfva barnungen han far. Ack onda dar!
Originalets titel: DIE ALTE, ”ZU MEINER ZEIT”, K. 517. Text: Friedrich von Hagedorn. Daterad Wien 18 maj 1787. I Oeuvres Complettes 1799, anges föredragsbeteckningen “Ein bisschen aus der Nase”, d.v.s. sångaren skall sjunga en smula nasalt.
4. MUSIK GUMMAN
Merparten av Valerius översättningar trycktes i Skaldestycken satte i musik, åren 1801 och 1802. Detta tycks inte ha varit någon slump om man betänker att Mozarts Lieder först trycktes i samlad form 1799 och en rimlig hypotes är att Olof Åhlström förfogade över ett exemplar. I sådana fall borde det ha varit Mozart, Wolfgang Amadeus. Selections. [Oeuvres Complettes de Wolfgang Amadeus Mozart. Cahier V, XXX Gesänge mit Begleitung des Pianoforte von W. A. Mozart.] Leipzig: Breitkopf & Härtel, [1799].
TROLLFLÖJTEN Översättaren tillhör de anonymas skara och texten avslöjar ingen särskild upphovsman. Den följer originaltexten på ett tämligen troget vis. Åhlströms samarbetspartners kring året 1795 var framför allt Franzén, Lenngren, Paykull och Silverstolpe och det är väl inte helt otroligt att någon av dessa har utfört översättningen. 1. ‘Duett utur Zauberflöjten af Mozard’, “Kunde hvarje redlig man”, Musikaliskt Tidsfördrif 1795:7-8, sid. 31-32 (som no. 7 återfinns ‘Ouverturen til Zauberflöjten af Mozard’, sid. 25-30). “Cembalo” och sång (duett). Anonym översättare.
2. ‘Duett utur Sauberflöjten af Mozard’, “Den man som utaf kärlek brinner har”, Musikaliskt Tidsfördrif 1795:9, sid. 33-36. Piano och sång (duett). Anonym översättare.
3. ‘Aria utur Sauberflöjten af Mozard’, “Stark är O Flöjt din tjusnings magt...”, Musikaliskt Tidsfördrif 1795:10, sid. 37-40. Piano och sång. Anonym översättare.
4. ’Aria utur Zauberflöjten af Mozard’, “Den sköna som så ljufligt ler”, Musikaliskt Tidsfördrif 1795:15, sid. 57-60. Piano och sång. Anonym översättare. Som synes kommer de fyra (fem med ouvertyren) bidragen från Trollflöjtens 1:a akt, vilket inte är helt ointressant i sammanhanget, då man skulle kunna hålla det för troligt att Åhlström hade tillgång till hela partituret. Omkring åren 1794-1795 spreds åtskilligt Trollflöjtsmaterial mellan förläggarna och teaterhusen i Europa, framför allt klaverutdrag med sång men ibland enbart för klaver. En inte helt obetydlig svensk förläggare, som hade goda kontakter med utlandet, var Georg Johann Abraham Berwald (pappa till Franz B.) som bedrev lånbibliotek och kopiaturverksamhet i Stockholm. Hans förhållandet till Åhlström tycks ha varit gott och allt tyder på att de båda förläggarna samarbetade. Av en notis i Dagligt Allehanda N:o 185 den 17/8 1795, framgår att Berwald kopierat en hel opera som bara delvis hämtats av beställaren, varvid 126 ark fortfarande fanns till salu. Dessvärre framgår det inte vilken opera, men det skulle möjligen kunna ha varit ett exemplar av Trollflöjten. I teorien verkar det som om Åhlström haft ett rikt ursprungsmaterial att utgå ifrån - särskilt med tanke på att även ouvertyren ingår i MT.
Först på 1810-talet skulle Mozarts operor komma att erövra Sverige och detta avspeglar sig i det Åhlströmska materialet; den 30/5, 1812 hade Trollflöjten premiär (övers. H:A: Kullberg) och den 6/5 1813 Don Juan (övers. C.G. Nordforss). Båda pjäserna uppfördes på ”Kongl. Opera-Teatern i Stockholm” och året därpå, 1814, Belmonte och Constanze eller Enleveringen ur Seraljen (övers. M. Altén).
Låt mig nu avrunda föredraget med några ”moderna” poeter. Alla har hämtat stor intryck av Mozarts musik. Den första i raden är väl egentligen inte svensk….
TOPELIUS Det man kan konstatera är att samtliga poeter har ett grundläggande tema i sina ”Mozartdikter” och det är tiden; tiden som var, minnet av det som varit, eftertänksamheten:
Så här skriver Topelius:
Werner Aspenström (1918-1997) berör även han tiden i dikten ”Efter att ha spelat Mozart hela dagen” från diktsamlingen Trappan, 1964. Aspenström tillhör den kategori poeter vars penna är sylvass, för att inte säga kristallklar och i ett ytterst litet format förmår han framkalla en naturimpressionistisk målning, som inte enbart innehåller frågor om livet och döden, om tiden, utan även tycks vara kryddad med ironi och egensinnig humor:
DIKT
Skulle vi då efter denna poesi kunna återanknyta till inledningen av detta föredrag? Tveksamt. Här har fusionen gått fullt ut. Inspirationen av Mozarts musik har landat i det skrivna ordet – i små svarta, egentligen obetydliga tecken på ett vitt papper. Men bakom varje bokstav tycker man sig se obruten tradition tillbaka till musikens födelse. Det är naket, underbart, svåråtkomligt, men samtidigt lättillgängligt. Precis som Mozarts musik. Poesin och musiken säger helt enkelt något om oss själva: hur det är att vara människa.
|
