 |
 |  |
|  |
|  |
 |
|
|
|
|
Dikter och talHär följer några utvalda och understundom aktuella dikter och tal skrivna av Bengt Jonshult
Bengt är Ordensskald i TSO. Bland föregångarna finner vi bl.a. Peder Svan, Bengt Haslum och en viss kuplettsångare vid namn Karl Gerhard.
TSO (TEATERORDEN)
TALET TILL KVINNAN DEN 4 JUNI 2007
AV ORDENSSKALDEN BENGT JONSHULT
Det flög en sommarfågel över gröna ängar en sommardag
En liten fågel denna heta sommardag och från dess innersta kammare en sång
Men ingen sång utan en röst utan en röst ingen sång
Sällsynt vibrerade dess stämma En röst från en annan tid En tid som var men ändå så lik vår egen tid
Samma olust för hatets onda kraft Samma glädje och skratt Samma malande oro för krig Samma ömhet som när min älskade tar min hand
Flyr från ord som inte finns Efterlämningar och minnen
Säg, kan du minnas själv ett leende…i sommarnatten?
Nu spritter varje mört i mörka vattendrag som innan kvällens slut har ljusnat lätt av solen och sommaren är här! Var hälsad sköna dag som varm och ljuvlig är, med doft av kaprifolen.
Jag älskar varje vind som våren skänker oss, där minsta bris ger kraft och sprider nya växter, men örterna är små och bräckliga förståss, som kräver extra vård och alltför svåra texter.
Så därför blir min vers helt tom av dessa typer, nej ingen kväsört finns, ej minsta rosmarin. Nej, blommor ska det va! Som vidgar ens polyper och fyller en med lust, precis som kvällens vin!
Ja, allt vad skönt du ser bör njutas extra väl! Förtrollad är vår kväll men intet blott av kvinnor, för just på denna plats märks skuggan av en själ som skrev om Hagas park, om lekande herdinnor
om älskog, blommors fång, om Ullas små maner. En Bellmans egen sång, när sommarnatten ler.
***
Så står jag här i kväll som blyg och ny poet, och målet är som förr att närmas en parnass. Det gjorde broder Svan, förnämligt som ni vet, i många långa år, med tal av högsta klass.
Att skrida i hans spår, som ängsligt substitut, känns ödmjukt och så svårt, ty kvinnan blev besjungen med ömhet, humor, rim och blixtrande salut! Han är en Svan och jag, den fula lilla ungen.
Men min gråa fjäderdräkt, döljer dock kulörer som skymtar då och då i denna ädla skara. Må hända har man gjort små fel och små malörer på livets långa stig, den skumma underbara.
Nu skiftar dock min färg i silver, guld och rosa, för kvällens damer har förvandlat atmosfären till att bli en dröm av rosor och mimosa, så fylld av hemlighet som ökar blott mystären
av deras existens i stjärnornas kvarter. Så vacker är min dröm när sommarnatten ler.
***
Men att drömma går ej ann i denna ädla skara! Det vore ganska krasst, ty verklighet finns här och kvinnor finns det ock, så sköna uppenbara att varje man tycks bli naturligt sekundär.
Det är kvinnan bakom allt! Så stod det visst i sången! Nja, den ljuger lite grann! Helt sant! Hon är oasen, där mannen söker törst! Den gamla följetongen… Men bakom varje Alt står faktiskt första Basen!
Nå, man menar inte allt som diktas uti stunden. Men tänk vad skönt ändå, att livet ger oss vingar som svingar lika lätt som liljorna i lunden, där lekar kommer till och kanske växlas ringar?
Där kärleksparets lov förborgas i en dröm, där Amor skjuter prick och drömmarna blir sanna . Det speglar livets vår och kärleken är öm, som moderns varma hand som smeker barnets panna.
Om sinnet är på spänn och om du vackert ber, så kan det ske alltjämnt, när sommarnatten ler.
***
Vem tröstar hon ikväll? Kan hon förändra sången som lever i mitt bröst, men ej förstöra den? Kan hennes längtans bloss förnimma oss den gången, då hennes hand fann min, i den första kärleken?
Ett svar kan aldrig fås, likväl det aldrig ges. Så dold är hennes hemlighet i hennes eget rike. Det finns en kvinnas själ, en märklig antites, som aldrig borgar för att männen blir dess like.
Hennes lockar är av guld och solen hennes sinne, och örats vackra form ett snäckskal på en strand. Jag blundar hårt ikväll och håller fast ett minne som sakta sinar ut i glömskans dolda land.
Men uti varje nerv finns längtan av en frid, i varje hjärtas rum, precis som i mitt bröst, finns drömmen om en vän. Ni kvinnor av vår tid är denna dröm just nu! En mans behov av tröst.
Och samma tröst får Ni av kvällens kavaljer! Nu finns en härlighet och sommarnatten ler!
TSO TALET TILL KVINNAN den 9 juni 2008 AV ORDENSSKALDEN BENGT GUSTAF JONSHULT
Kärälskliga Systrar!
Det svarta vattnet blänkte I månens fosforiska sken I samma stund sig sänkte en strimma på böljornas scen
Och under den glättiga stassen sågs mörtar i gladan dans som lekte och sprätte i vassen i yra och häftig kadens
Att mörtar är raska och glada det kan man nog säkert tro det hajar nog alla i salen som känner vårt TSO
Nu vankas det talet till kvinnan och skalden har darriga ben men vacker och stilig är han och det är en fördel på scen
Men äras den som äras bör! Och det är icke jag! Nej, jag är blott en falsk charmör, förbluffande liten och svag.
Men ingen eld förutan rök, så förklaras poetens manér, att stilla och enkelt, vid kvinnligt besök, förklara vår kärlek till er!
Nu fattar jag min penna och bläcket får flyta en stund, bland mörtar och märtor, bland systrar och bröder, i TSO:s ljuva förbund. Men…
Vad är en kvinna? Om kvinnor finns på riktigt - är det då sant att…
Försommarkvällens första fanfar förborgar förföriska drömmar om minnen som varit och minnen som är som fållats av sirliga sömmar
Att där i ett ljus uti solstänkets sfär se skönhetens sanna natur som färgats av himmel och formats av hav till sanningens sköra skulptur
Men jag kan inte höra ditt hjärta i sommarens svalkande sång. Men ändå så nära varandra, precis som vi var en gång.
Vad är en kvinna? Om kvinnor finns på riktigt - är det då sant
att molnen kan skugga en rosenröd kind att skuggan ger svalka i solen att solen kan skina och värma en vind att vinden kan blåsa bort molnen
Ett sådant hjärta, med en sådan tro, kan enbart förvaltas av en kvinna Naturen är kvinnan och kvinnans natur är hoppet och drömmarnas ro.
Är det då sant…
att ömhetens lov är känslornas mor, som skrattar när barnet skrattar, som bildar en sanning så fullkomligt stor, att ingenting kan fattas?
Om det vore kärlek är kärleken störst och kärlek kan endast förklaras, när havet ger tröst och vindarnas röst får leva och ej förfaras.
Försommarkvällen är ljuvlig och skön, när drömmen om kvinnan blir sann. När minnen får leva vid sidan om sjön, där solstrålar speglas i sand.
Alltnog i det mörka finns ljushet och dag, finns allvar och lek i ett fång, finns närhet och smek av ljuvaste slag, finns änglar och fåglarnas sång.
Är det då sant…
Att jag älskar dig? Dig älskar jag. Är det sant?
***
Därmed föreslår jag en SANN skål för våra kvinnor! En skål som inte enbart innefattar vår EVIGA uppskattning av det täcka könet, utan desto mer tillägnas sommaren och kärleken!
TVÅ FLASKOR VINSkriven i Antibes en het sommardag i juli(TEXT OCH MUSIK: BENGT JONSHULT, 2006)Två flaskor vin, oliver och bröd,Gnistrande sol och gryningens glöd.Svalornas dag och syrsornas natt,Fyller vår korg med glädje och skrattOch när vi har badat i Sokrates havSå lyser två hjärtan och natten blir dag,Så fly Dina sorger och drick nu min vänOch skåla för kärleken!Om Du får nog och natten känns svår,Glöm Dina tankar och känn som igår.Här är allt gott och solen är varm,Lägg Dig hos mig och sov på min armOch när vi har somnat i Morpheus famnSå flyger små svalor till båtarnas hamnOch tankar som varit är levande än,Så skåla för kärleken!(Under några år på 1990-talet var Bengt Ordensskald i Par Bricole. Bellman var den förste. Här 1993 års Bellmantal. Kongenialt översatt av den danske Bellmankännaren Jens Lund.)
TALE VED BELLMANS BUSTE PÅ DJURGÅRDEN 26. JULI 1993
Nogle sonetter til Bellman
Hvor er den tid, som hjertets længsel når? Hvor er den ro, som vårens skønhed ægger, som omgår høst, men varmens liv udstrækker i ædle digte fra de svundne år?
Jeg ser et syn - en dunkelt klar pastel, en air af pragt i digterkongens sale, jeg hører røsten om en glæde tale på sangens slot den underskønne kvæld.
Dèr danser Hun - og blomster pryder kjolen, der hvivler let som vindens pust iblandt - bedårende sin ven og hver, som ser.
Dèr klinger hedt og bruser vildt fiolen og vækker trøst i ballets sus og tant. Da fødes en drøm, og sommernatten ler.
***
Så åbnes for en hujen og en fest med bredfyldt krus, som smører trætte lemmer, hvor vinglas af kanel og jorden emmer, til larm af lut og bas og valdhorns blæst.
En dunst af punch, en sangens enkle lyd, en magisk dans, som døver hjertets anger. På ladheds bal i små arrangementer bli´r hun og han til ét i elskovs fryd.
Men nattens rum forvandles til en himmel, hvor månens kraft forvilder unge par, og kjolers taft bli´r stjernernes kvarter.
Da spiller Pan i vintergadens vrimmel, Cupidos fanger ér ej, hvad de var, for Juno hersker, når sommernatten ler.
***
Da kommer HAN, som skabte sådan sang, der vævedes af silketynde tråde. Han vækker liv, men ser ømt dødens måde i mytisk form i mystisk mislydsklang.
På issen ses en vakker blomsterkrans, der pluktes på Parnassets høje steder, hvor skjalde bor og skriver om små glæder, som har burlesk og yndefuld prægnans.
Dèr kan man se, hvor Musers sarte vinger beskytter dem, som Jorden kunst har skænket, som tænder håb blandt alt, hvad rædsomt sker.
Det koster dog! Den høje ros betinger, at levnedsløb og hjerteblod har stænket for kunstens skyld. Men sommernatten ler.
***
Du fandt et digt, som vækked Nattens Gud, som indgød håb, når morgenlyset vinder, som gav en dag, hvor solen altid skinner i bølgers glimt, på stadens stolte skrud.
På kajens kant står Ulla brud dertil, og Fredman rækker hende små rosiner og kanden fyldt med saft af nektariner, et kærtegn blidt til luttens bløde spil.
Men Charons bud, som nøje skued akten, tog deres liv i livets bedste stund. Sligt skete dá, kan ske endnu for to.
De førtes bort til mørkets dyb af vagten, langt bort fra lys og Jordens grønne lund. Men alt blev ro, og sommernatten lo.
***
Din sang er vår og stille sommerdag; din sang når ud på grønne Djurgårds-veje, hvor glæden bor, og nette sommerlege gi´r sindet fred og ømhed og behag.
Naturen skænker mindernes forlig; en retfærds chance, gid man den ofte sander, men sigter frá grå farlige tyranner, som mellem rigerne vil fremme krig.
Her er et mål! Kan dine skønne sange blot for en stund forgøre ondskabs agt! Med kunst fås fred på sirligste manér!
Her er dit kald! På kunstens vide vange borttrylles ondt, og snæversynets magt bli´r blot et blus, når sommernatten ler.
***
Mit digt ved støtten her blev gjort af drømme om dig, min ven, den største sangerdrot. Du står i fred. For just det grønnes slot er fredens bo, hvor sanserne kan strømme.
Her ler en sol, som varmer vint´rens flod, som omgår høst og nægter vindstød kolde, her fødes trøst, og Elskovs Gud kan volde guldpile skudt i kroppens hede blod.
Nu er her ro og alt, hvad man behøver, og lærkens sang kan juble ud sit svar. Men husk endda de linjer af Tegnér:
"Der er ej tid, som disse toner sløver, der er ej land, som deres lige har." Så´ er det end, og sommernatten ler.
Bengt Gustaf Jonshult, 1993 Overs. Jens Lund, 2006
Tack käre Jens för din översättning! Den värmer!
"Dèr danser Hun - og blomster pryder kjolen, der hvivler let som vindens pust iblandt - bedårende sin ven og hver, som ser.
Dèr klinger hedt og bruser vildt fiolen og vækker trøst i ballets sus og tant. Da fødes en drøm, og sommernatten ler."
|