 |
 |  |
|  |
|  |
 |
|
|
|
|
ArtiklarHär följer några utvalda artiklar skrivna av Bengt Jonshult:
METAREFERENSER OCH MUSIK - EN MÖJLIG METOD?
Ett återkommande ämne inom Bellmanforskningen har varit avsaknaden av studier mellan poesi och musik. Möjligtvis har man inom forskningen inte hittat de rätta redskapen. Det är en tämligen frustrerande fråga, särskilt när Johan Henrik Kellgren redan har givit oss ett möjligt svar i sitt berömda företal till Fredmans Epistlar 1790. Kellgrens förklaring, och många andras, är ju dock enbart en förklaring, möjligtvis framsprungen ur förromantiska tankar med idéer om litteratur och musik, där naturen och själen på ett osedvanligt skickligt sätt sammantvinnat de bägge kulturelementen till att bli ett med varandra. Frågan är alltjämt hur man skall gå tillväga för att förstå denna symbios? Det finns dock några forskningsmodeller som kan förklara själva den skapande arbetsprocessen - både före och efter. För att förstå dessa modeller krävs dock att man avsäger sig sina respektive facks synsätt - underförstått krävs det ett mer tvärvetenskapligt tänkande, där litteraturvetenskapliga modeller kan och bör inhysas inom musikvetenskapen och vice versa. Litteratur och musik har ofta utväxlat metaforik; med begrepp som musikens ordlösa ”språk”, ”rytm” och ”klang” i såväl poesi som i prosa. Historiskt sett har även tidigare forskare använts sig av en litteraturvetenskaplig begreppsflora, t.ex. Calvin S. Brown i sin komparativa studie Music and Literature (1948/87) och Steven Paul Scher, vars forskning kring den ”verbala musiken” (1968 och 1970) blev minst sagt banbrytande. Den kanske mest spännande forskningen om musikaliska och litterära relationer bedrivs idag bl.a. av Werner Wolf, professor i Anglistik på universitetet i Graz. Han behandlar dessa ämnen i en kontext av intermedialistisk typologi, där fokus ligger på själva ”produkten”, snarare än på författaren/kompositören, mottagarna eller processen. Det blir i slutändan en koncentrerad närläsning/närlyssning av ett fascinerande slag, helt och hållet inriktat på verket. Därmed inte sagt att författaren/kompositören ”är död”. Vad innehåller då denna typologi? Den är relativt invecklad och vid första ögonkastet genomteoritiserad, men efter några läsningar äger den dock vissa förtjänster och ger samtidigt nya möjligheter, bl.a. inom Bellmanforskningen! Wolf tänker sig initialt ett diagram där metareferensen relaterar till andra former av självreferenser. Definition av begreppet metareferens går tillbaka på, så vitt jag kan bedöma, Roman Jacobsens studie Closing Statement: Linguistics and Poetics, 1960, där den förklaras som en speciell form av en icke-plötslig intrasystematisk självreferens, en självreferens som äger någon form av semiotisk kvalitet som föder ett medvetande av det aktuella mediet, där det semiotiska systemet refererar till, och konsekvent involverar, en logisk skillnad mellan objektsnivå och metanivå. Exempel på detta skulle vara följande förklaringsmodeller:
1. Självreferens via likhet/kontrast med 1. intrasystematisk referens:
Tyger! Tyger! Burning bright / In the forests of the night (Blake/Ferguson, My emphasis)
2. Generell självreflexion utan någon metadimension med 1. intrasystematisk referens och 2. semantisk kvalitet via den intrasystematiska referensen:
And so I come back to Mr Irwine, with whom I desire you to be in perfect charity, far as he may be from satisfying your demands on the clerical character. Perhaps you think he was not - as he ought to have been - a living demonstration of the benefits attached to a national church? (Eliot, Adam Bede)
3. Självreflekterande med metadimension med 1. intrasystematisk referens och 2. semantisk kvalitet via den intrasystematiska referensen och 3. medvetenhet om mediet:
Den här meningen innehåller sex ord
Där själva grunden , där metareferensen bör betraktas i förhållande till olika former av självreferenser. Till denna modell kan man även tillfoga några viktiga former av metareferenser:
1. Explicit metareferens
Unhappy Mrs Wadman! - For nothing can make this chapter go off with spirit but an apostrophe to thee - but my heart tells me, that in such a crisis an apostrophe is but an insult in disguise, and here I would offer one to a woman in distress - let the chapter go to devil; provided any damned critic in keeping will be but at the trouble to take it with him. (Sterne, Tristram Shandy, slutet på kapitel IX/26)
2. Implicit metareferens
CHAPTER TWENTY-SEVEN My uncle Toby’s Map is carried down into the kitchen.
CHAPTER TWENTY-EIGHT […]” (Sterne, Tristram Shandy, kapitel IX/27-28)
CHAPTER TWENTY-EIGHT […]” (Sterne, Tristram Shandy, kapitel IX/27-28)
3. Intrakomposition/direkt
So I am content to tell my story, without trying to make things better than they were; dreading nothing, indeed but falsity, which, in spite of one’s best efforts, there is reason to dread. Falsehood is so easy, truth so difficult. (Eliot, Adam Bede)
4. Extrakomposition/indirekt
It is for this rare, precious quality of truthfulness that I delight in my Dutch paintings, which lofty-minded people despise. (Eliot, Adam Bede)
5. Generell mediacentrerad metareferens
If ever the story of any private man’s adventures in the world were worth making public, and were acceptable when published, the editor of this account thinks this will be so. (Defoe, Robinson Crusoe)
6. Sanning/fiktioncentrerad metareferens:
The editor believes the thing to be a just history of fact; neither is there any appearance of fiction in it […] (Defoe, Robinson Crusoe)
7. Kritisk metareferens
This story I am telling is all imagination: these characters I create never existed outside my own mind. (Fowles, The French Lieutenant’s Woman)
8. Ickekritisk metareferens
The editor believes the thing to be a just history of fact; neither is there any appearance of fiction in it […] (Fowles, The French Lieutenant’s Woman)
Hur överför man då dessa metareferenser till Bellmans musik och varför? Det finns i praktiken två möjligheter. Det första är att leta efter avvikelser i musiken, antingen via en förkastelse av vad man kan uppfatta som standard (ett avbrott, ett tillkortakommande etc.). Det andra är att leta efter intramusikaliska referenser. Det kan t ex vara ett musikaliskt verk som är allmäncentrerat och fokuserat på en “förtext”, t.ex. en parodi på en annan opera (kritisk referens) eller en homage (icke-kritisk dito). Motsatsen torde bli den autofokuserade kompositionen, som kan vara kritisk (självkritisk komposition) eller icke-kritisk (egenhyllade kompositioner). I sammanhanget bör man även tänka på meta-medvetenheten, både hos mottagaren (som förväntas äga en meta-medvetenhet), verket (som bör innehålla en metareferens eller på musikvetenskapligt språk en trigger) och kontexten (som möjliggör en medvetenhet). Vad kan man tänka sig när det gäller Bellman? Utan tvekan vore det lyckosamt att studera musiken ur en parodisk synvinkel och bl a kunna få svar på hur och varför Bellman valde sina musikstycken. Hur kombinerade han text och musik? Var det bara en slump eller finns det en hord metareferenser att skärskåda? Både text och musik äger sin symbolik som grundar sig på väl utstansade konventioner om vad konstverken betyder. Vilka kunskaper fanns det hos Bellman och den samtida lyssnaren? Finns det några verbala paratexter inom musiken att ta fasta på? Bellman lånade musiken till Fr. Ep. 9 och ”Pukor, Trompeter” (StU IV, s.186) av Roman och Drottningholmsmusiken. Samma melodi återfinns i Händels Alexander’s Feast. I det sistnämnda stycket, som i sin text hyllar Bacchus, märks orden: ”Sound the trumpets, beat the drums”. Kan Bellmans text vara en metareferens eller paratext till Händels? Via Romans instrumentala variant? Fanns det en meta-medvetenhet hos Bellmans lyssnare? Bellman var en av de förste tonsättarna som lade in en affektiv innebörd i dur och moll. Gunnar Hillbom skriver: ”Det gjorde knappast Dalin. Dalin sjunger ”En Celadon gav fröjderop” [...] För honom var det naturligt att avge ett fröjderop i moll. Bellman däremot sjunger om ”Svarta böljans vita drägg” till samma melodi.”(Bellman 1998 - och sedan?, Växjö 1999, s. 137). Föreligger här någon form av trigger? Det finns stora möjligheter att i Bellmans musik hitta åtskilliga musikaliska skämt, homager, korrespondens med andra konstarter, påverkan, satir och ironi. Sträcker vi oss sedan till Liedertraditionen så har vi en närmast bellmansk sammansmältning mellan de bägge konstarterna. Som jag ser det skulle metareferensmetoden vara ett utmärkt verktyg inom Bellmanforskningen och tillsammans med andra gränsöverstigande metoder skulle vi snart kunna få ytterligare kunskap om skalden och hans värld. Mittåt! Vår värld.
Bengt Jonshult
NÅGRA RADER OM AUGUSTI ORDEN
Augusti Orden, eller Augusti Bröder, eller Sällskapet av den 19 august 1772 instiftades strax efter Gustaf III:s statsvälvning den 19 augusti 1772. Bland medlemmarna märktes bl a Carl Michael Bellman som var sällskapets första ordenskald. Sällskapet dog ut i början av 1800-talet men nyetablerades av bl a Bengt Jonshult på mitten av 1980-talet. Sällskapet hade till uppgift att årligen fira Gustaf III på hans födelsedag den 24 januari, hans namnsdag den 6 juni och statskuppsdagen den 19 augusti. I samband med dessa firanden fanns traditionen att rista in i en sten den dagens datum och årtal. En av dessa stenar kan beskådas utanför Stallmästargården.
MEDDELANDE ANGÅENDE BELLMAN, C. G. FEHRMAN OCH AUGUSTI ORDEN AV BENGT JONSHULT
I Bellmansstudier 17 (Bellmansstudier utgivna av Bellmanssällskapet, sjuttonde samlingen, Stockholm 1976) finns en essä av Carl Fehrman som avhandlar Bellman, Fehrman och Sergels umgänge med varandra (sid. 29-66). Av essän framgår det att förhållandet mellan Fehrman och Bellman var ringa, åtminstone vad man kan utläsa av källorna. De umgicks i stort sett i samma kretsar, hade gemensamma vänner och vid några tillfällen tycks Bellman ha hämtat inspiration till sina rojalistiska dikter från Fehrmans medaljkonst/emblematik (det finns även en koppling till en av Bellmans dikter). Det finns dock ytterligare ett synnerligen viktigt sammanträffande som ej (mig veterligen) berörts eller beaktats inom Bellmansforskningen. Med största sannolikhet var Fehrman, precis som Bellman, medlem av Augusti Orden, åtminstone var det Fehrman som graverade Augusti Ordens medalj (avbildad i StU VII, sid. 47, kommentardelen.)! Medaljen bars i vitt band i knapphålet av första gradens ledamöter. På medaljens avers syns i överkanten solstrålar som skjuter ut från en molnig himmel och i underkanten en jordglob med tre kronor. I nederkanten texten: ”DEN 19 AUG: 1772.” Reversen visar upp en ärestod med en fackla på toppen, vasakärven i mitten och längst ner till höger ett ankare. På stodens nederdel bokstäverna: ”N N V” (alltså samma bokstäver som finns inristade i de s.k. ”Augustiordenstenarna”). I nederkanten texten: ”DEN 19 AUGUSTI 1776.” I överkanten bokstäverna C G F = Carl Gustaf Fehrman! Allmänt om medaljen: bara ett fåtal medaljer är bevarade. En befinner sig bokstavligt talat på Bokbindare-Gesällskapets s.k. ”Välkomman” – en inom sällskapet högt aktad praktpokal i silver som är beprydd med åtskilliga minnesmynt och miniatyrsköldar (Se vid. Bokbindare-Gesällskapet i Stockholm 350 år 1631-1981 Jubileumsskrift utarbetad av Henning Westerberg Ledamot nummer 91 av Gesällskapet, Stockholm 1981, sid. 75-83). Vi kan alltså sluta oss till att Fehrman graverade Augusti Ordens medalj, att det skedde på instiftelseåret 1776 (eller strax innan) och att Bellman med största sannolikhet själv har ägt och burit medaljen. Hur kan man då tolka medaljens emblematik? Förslagsvis på följande vis: Aversen visar hur solstrålar (Gustaf III) skjuter ut från orosmolnen (den gamla regimen-den svåra politiska situationen osv.) över Sverige. De tre kronorna lyser ånyo på jorden – Sverige är räddat! Allt kopplat till statskuppen den 19 augusti 1772! Reversen visar ärestoden (äran/makten/Sverige), den brinnande facklan (upplysningen/den nya tiden/styrkan etc.), ankaret (tryggheten/den starke kungen/hoppet). Bokstäverna ”N N V” är förmodligen en förkortning av en ordensdevis (Nytta, Nöje, Vänskap? alt. latinsk devis?). Frågan är då om det finns några dikter av Bellman som använder samma emblematik eller ikonologi? Det är dock synnerligen svårt att påvisa en direkt påverkan åt det ena eller andra hållet internt i Bellmans texter. Särskilt när jämförelsmaterialet är medaljer. Jag vill ändå kasta ur mig några förslag på dikter som eventuellt tycks ha tagit intryck av Fehrmans medalj (även om jag håller med om att mina exempel är allmängiltiga och vaga). Den första dikten är betitlad ”På Hans Kongl. Maj:ts vår allernådigste Konungs dyra födelse-dag den 24 Jan. 1778” (StU VII, sid. 50, diktdelen):
"I dag för två och tretti år, Bäst nattens prål i molnen tåga, Vid morgon-rodnans bleka låga Till Sveriges fröjd en sol uppgår. […] Hvar dag ditt lifsljus oss förnöjer, Hvart ögnablick är du vårt stöd."
Andemeningen är densamma som i många av Bellmans rojalistiska verk: Skeppet Sverige driver för ankar, orosmolnen tornar upp sig, men så kommer välgöraren (Solen/Gustaf III) skingrar orosmolnen, förankrar skutan och först då ”fredas Svea Folk uti den gamla Norden/Och därtill har en Kung – den bästa Kung på jorden!”. Förvisso måste erkännas att det är, som sagt vad, relativt allmänt hållna ordalag, men ändå intressanta i sin kontext. Åtminstone som en förstärkning av den bellmanska retoriken! (StU= Standardutgåvan eller Bellmans Samlade Skrifter utgivna av Bellmanssällskapet)
Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Augusti_Orden
EN FÖRKLARING
Min avsikt med nedanstående förklaring är en tro på att litteraturvetenskapen kan och bör återerövra sin humanistiska prägel. Att våga erkänna humaniora. Det måste erkännas att den äldre litteraturforskningen, som ju i högsta grad var (och understundom är) relativt konservativ, skulle förkasta vår tids litteratur. Jag är t ex övertygad om att det finns flera personer som av diverse moraliska som konservativa skäl skulle kasta mina tankegångar exempel på elden. Förklaringen till detta är enkel. Romanen eller diktverket talar givetvis inte till oss alla, inte på samma sätt utan det talar till var och en av oss. Som litteraturvetare betraktar vi givetvis varje enskilt verk med öppna ögon, vi letar efter meningar, ord, textbegrepp och tecken som kan förklara verkets egenart, dess kontext, historia och framtid, och på något sätt bekräftar vi verkets existens och dess vara i vår egen samtid. Det är vår uppgift. Litteraturen kan därvidlag betraktas som små pärlor på rad, uppträdda på en skör tråd som egentligen aldrig tar slut (så länge någon skriver). Det vore dock förmätet av mig att påstå att litteraturvetenskapen är den sköra tråden, men låt oss åtminstone erkänna att det är forskarna, kritikerna och essäisterna som tvättar och sköljer pärlorna. I viss mån är vi författarnas och verkens redskap. I sin monografi om Harry Martinsson talar Kjell Espmark om den ”komparativa holismen”, en metod som vill etablera ett genetiskt samband som innesluter en aktiv förvandling. Det är i denna omvandling det mottagande verket betraktat som en helhet visar sin egenart. Analysen får inte nöja sig med att påvisa själva källan. Det borgar alltså för en form av intertextuell teoribildning och kontentan av detta resonemang blir ett förkastande av den kausala modellen, till förmån för en insikt i att diktverket snarare rymmer ett svar till verk i det förflutna. Nå, de pärlor som vi nu polerat kan, enligt min mening, med fördel sättas under ytterligare en lupp (läs de omtalade litteraturvetenskapliga glasögonen, som vid det här laget borde ha bytts ut mot mikroskåp!). Vi kan med fördel hålla upp pärlorna mot vår samtids ljus och förmodligen märka att de redan innehåller ett samtida ljus. Det är vackert så. Vi kan även subjektivt se på verkets olika byggstenar – ånyo speglade i samtidens ljus. Ett ljus som understundom är vackert och i nästa stund frånstötande, vidrigt och omoraliskt. Någon skulle säga: precis som i vårt samhälle idag. Jag skulle säga: precis som människan. Med fördel skulle man kunna bryta ner minsta beståndsdel av verken och finna en envis återupprepning – ett gensvar, en protest, en anarkistiskt tankegång om att göra upp mot det gamla, en uppluckring av språk, stil, tema, moral osv. Min tanke är att varje enskild beståndsdel är, inte en repris, utan ett svar på det förgångna. Matematiskt uttryckt: 1+2=3, men finns inte 3 finns inte heller 1+2. Det blir alltså en form av antites. En filosofisk sådan. Jag hävdar att framväxten av den moderna romanen (ett uttryck som jag f.ö. finner helt förkastligt, meningslöst och påklistrat - alla tiders romaner har varit moderna…för sin tid) till stora delar återger en spegling av dagens samhälle/samtid. Underförstått så får var tid den typ av konst som den förtjänar. Går vi in i detalj i vår tids konst blir de enskilda beståndsdelarna d.v.s. moralen, språket, typografin, retoriken, revolten, allkonstverket, det obehagliga o.s.v. ett svar från sina föregångare. Som några exempel kan ju anföras Anyurus förord till Latin Kings texter, som ju i det stora hela, mer eller mindre ord för ord, skrevs för tvåhundra år sedan av Johan Henrik Kellgren i förordet till Fredmans Epistlar. ”Blatte-berättelser” skrevs redan för 200 år sedan med och mot samma politiska, sociala och geografiska bakgrund som idag. Temat om Guds ankomst, avgång och återkomst var ett återkommande tema bland barockpoeterna, 1700-talets psalmboksdiktare och upplysningsmän. De grova porrscenerna har hängt med sedan antiken – förvisso, åtminstone ibland, mer metaforiskt presenterade. Mitt forskningsobjekt är som sagt vad Bellman och hans värld. En värld som inte hade funnits om inte vår värld idag (läs nu!) hade existerat! 3=1+2. Vi kan alltså med fördel polera våra pärlor, vi kan aldrig äga dem, men möjligtvis förstå deras glans. Just nu och här. I förståelsen ligger enbart ett accepterande att vi till stor del inte förstår. Eller med Horace Engdahls ord:
”Om någon lyckades säga vad litteratur är, skulle den bli överflödig. Om vi gav upp försöken att säga vad den är, skulle den ha talat förgäves.”
På så vis innefattar mitt projekt Bellman, trots ämnets ålder, en helhetssyn på litteraturen, starkt påverkat av vår nutid, av vårt eget vara och förhoppningen att via konsten/verken, oavsett om de är skrivna av Kristin Omarsdottir eller Torgny Lindgren, uttyda förståelsen och någonstans i slutändan snudda vid den komplexa varelsen mäniskan, uttyda våra paradoxer och innersta drivkrafter: kärlek, hat, hunger, svält, liv och död. Att våga möta humaniora...
Bellman, Kellgren och Mina löjen
Helt klart står att Bellman och Kellgren var två olika typer av poeter vars verk, tyckanden och tänkanden allts som oftast fjärmade sig från varandra. Det fanns de facto en diskrepans i deras sociala ställning och det förelåg ett avstånd mellan deras respektive litteräras arenor. Den nedärvda bilden av deras förhållande är dock kanoniserad och förenklad. I ett lätt romantiskt töcken behandlas de båda poeterna som två pjäser på ett schackbräde. Spelets enkla synopsis kan liknas vid en trestegsraket där Kellgrens ’angrepp’ i dikten Mina löjen (1778) står för den första avfyrningen:
Anacreon, hvar är ditt lof?
(Hwad Nytt?, 1778)
Bellmans egentligen ganska så loja svar möter vi i dedikationsversen till Anna Charlotta Schröderheim (1778):
At mina strängar spänna Och mer på lutan slå, Det vågar jag ej på: En Kellgren hvässt sin penna Mot mig i Stad och Hof. Göm detta för hans öga, Fastän det rör mig föga, Hans klander eller låf.
(Stu IX, sid. 125)
Det tredje och sista steget är givetvis den stora ’återförsoningen’ när Kellgren böjer sig för Bellmans poesi och skriver sitt berömda företal till Fredmans epistlar 1790. Hela detta synsätt har satt sina spår inom stora delar av forskningen och det finns i stort sätt ingen framställning som inte berör denna litterära kamp. Det kan låta som hos Sverker Ek: ”De besinningslösa angreppen […] En så förintande utskällning […] angreppet på Bellman” (Ek, 1965, sid. 158):, eller som hos Lars Lönnroth: ”Flera år senare gick den unge poeten Johan Henric Kellgren i Mina löjen (1774)(sic!) till hånfullt angrepp mot Bellman […]”(Lönnroth 2005, sid. 86). Nå, att Kellgrens dikt är vass till sin karaktär står utom allt tvivel men samtidigt följer den en för sin tid typisk litterär polemik, delvis hämtad från Alexander Pope och Stewens. Överlag borde förhållandet svenska poeter contra det engelska inflytandet studeras mer ingående. Resultatet skulle alltså bli en i högsta grad degraderad och knäckt Bellman. angreppet på Bellman"eppen ng (Sverker Ek, Kellgren Skalden och kulturkämpen, Del 1, Sthlm 1965, sid.Jag menar dock på att denna syn är kraftigt överdriven och att källstoffet är alltför tunt. Det finns helt enkelt inga säkra utsagor som stöder tesen att Bellman skulle ha känt sig alltför förfördelad. Mina löjen är kritisk och ironisk till sitt innehåll men, får man nog lov att säga, i viss mån sanningsenlig. Det är helt enkelt två olika skolor som möts och Kellgren var medveten om sin och Bellman var säkerligen medveten om sin. Frågan är dock hur då skalden reagerade på denna typ av ’angrepp’? Dikten till fru Schröderheim avslöjar förvisso, åtminstone för oss nutidsläsare, en lätt vingklippt poet, men samtidigt förklarar Bellman relativt kraftfullt sin självständighet gentemot Kellgrens vassa penna och det gör han på ett nästan nonchalant sätt och inte utan en hel del ironi. Det är väl heller inte så troligt att Anna Charlotta, vars kontakter gick direkt till hovet, gömde undan poemet i den allra djupaste byrålådan. Med samma ryck på axeln möter Bellman sina kritiker i Hwad Behagas Nr 1 (1781):
[…] att här meddela hwarandra wåra tanckar och dem på papperet författa samt efter wår förmåga söka göra oss wärdiga Allmänhetens blida omdömen och wälwilja: wi kommo också öfwerens med ett starkt handslag, att aldrig beswara, men wäl i tysthet ställa oss till efterrättelse och upmuntran de Critiquer och erinringar oss kunna öfwergå; men möter oss någon med föragt eller förtal, klandrar wårt oskyldiga upsåt – bon, Magnifiquet – då dricka wi wårt glas och sjunga wår wisa.
Säkerligen ligger det i ovanstående programförklaring en bitsk replik riktad mot tryckfrihetens motståndare och kanske även gentemot Kellgren. Frågan är dock om inte dessa ’attacker’ var ömsesidiga? Skalden hävdar alltså sin självständighet i Hwad Behagas? Nr 1, och i Nr 5 av samma tidning införde han dikten Smedgats-Brunn för att ”visa att han ingalunda föll undan för Kellgrens kritiska slängar” (Stålmarck, 2000, sid. 102 ff.). Men det stannar ej därvid. Vid en närmare genomgång av Hwad Behagas? Nr 1 och Stockholms Posten tycks det uppträda här och var små syrliga munhuggerier mellan de båda poeterna. Den första möter vi redan i inledningen av Hwad Behagas?, där Bredström beskriver sig själv som en ”afskedad Tullförvaltare i Nådendal”. I Stockholms Posten Nr 2 (1781), som är ett skämtnummer, inleds tidningen med ”Lärda Nyheter ifrån Nådendal”. Artikelförfattaren själv, Kellgrens ungdomsvän Abraham Niclas Clewberg var väl förtrogen med staden Nådendal i Åbo län. Både Kellgren och Clewberg hade studerat på Åbo universitet och båda flydde lärdomssätet för Stockholm. Nådendal får i Stockholms Posten representera den inskränkta småstaden, en slags tidig föregångare till våra dagars Grönköping. Artikeln i Stockholm Postens tar upp Nådendals rika och strålande kultur- och vetenskapsliv men dilemmat är att det finns inget boktryckeri i staden som kan föra ut denna nyvunna kunskap till yttervärlden. Kan det inte vara så att Bellmans Bredström helt enkelt kommer indirekt från Clewberg och Kellgrens Nådendal? Att driva med en befintlig småstad var ingalunda nytt för Bellman. Det bästa exemplet torde vara Södertälje. I ett brev (StU, IX, Sthlm 1950, sid. 40) finns ett brev från Petter Bredström med en hälsning till Herr Borst och Fru Grymtegren, vilket får Olof Byström att förlägga Bredströms hemstad till just Södertälje (och inte Nådendal). De övriga gånger som Bellman berör Södertälje sker det allt som oftast i raljerande ordalag där medborgarna liknas vid svin, suggor och grisar. Ja, ni vet ’grisstaden’. Detta förklarar även det återkommande lätet ”Uff Uff Uff” i Hwad Behagas? och på flera andra ställen i Bellmans produktion. Mot denna bakgrund går vi tillbaka till Stockholms Posten, denna gång Nr 265 (1781) där vi hittar följande passus: ”Men O Gudar –O! O! Sanct Anton. Hwad Preludier?. Mer eller mindre återfinner vi denna tirad i Hwad Behagas? Nr 1: ”Hjelp Himmel!!!! – O Sanct Antonius Kortmålare - - - Uff –Uff – Uff – Hör på!”. Kanske en slump, om det inte vore för fortsättningen i samma nummer av Stockholms Posten som verkar vara en parodi på Bellmans ögonblicksskildringar och berättarteknik i Fredmans Epistel Nr 33:
En liten schack - lätt mig nu se? Schack mitt socker – på löparn – Si, Si, Si, hur han krånglar – Vil Herrn ha den där bond? Så är det – jo, jo! det låter höra sig! – Ja! Nog ä dä rigtigt dä. Si! Si! Si Si […] Akta Dronningen min Engel - - Schack min unge lilla - - ur vägen med tornet – för ro skuld – Madame Garde – Garde Madame hör Herre - - ich muss lachen uber den alte - - hu, hu, hu, […] - - jag går dit par exempel? - - Hvad gör han då - - där äter han upp mig […] korss hur jag spelte.
Att Kellgren bekymrade sig för Bellman framgår även av Stockholms Posten Nr 210 (1780) där han överför de andliga sångerna Mose och Lambsens visor till att bli Mowitz och Gumsens visor. Ytterligare en gliring åt Mowitz håll möter vi i Stockholms Posten Nr 39 (1783): ”At Mowitz war en Bierfilare, som i Författarens tid ännu ej war känd, men ingen rimmare, och således hörde på intet sätt hit, är en sak för sig”. Spalterna avslöjar alltså en och annan gliring åt respektive håll, oftast med glimten i ögat och med pennan som främsta vapen. Exemplen kan säkert göras fler och för vi dessutom in tankar om tryckfrihet, en ny läsekrets, strävan efter den litterära elitens gunst, Kellgrens eget förhållande till Gustav III och hans politik i slutet av 1780-talet och det faktum att många av Bellmans dikter publicerades i just Stockholms Posten och detta, märk väl, åtskilliga år innan den omtalade ’återförsoningen’ i samband med utgivningen av Fredmans epistlar, borde bilden av de båda poeternas komplexa förhållande avsevärt moduleras. I Stockholms Posten Nr 7, 1784, beskrivs en liten tillställning hos en köpmansfru: ”[…] Böd åtskillige Herrar hem til afton, deribland äfven en viss Sikter, som skrifver vers. Han var charmerad i mina rum och mig sjelf. Jag bad honom göra en impromptu. Tog strax blyarspennan och skref följande til mig:
Glycere! Hvem är som kan sin dyrkan dig förneka, Sjelf Astrild sig dit välde underger. Då han i din person Cytherens Drottning ser. Omkring dit väsen Gracer leka, Zephirer dina lockar smeka; Det sälla rum som du bebor, Som dina täckhetsstrålar höja, Förtjust man Paphos vara tror, Och hjertat helsar dig för Fröja.
Min man kom i detsamma. Fru B…ville göra mig et spratt, och viste honom versen. Han läste, såg snedt på Siktern, kastade bort papperet, och sade at han ej förstår sig på Poesie. Min man har ingen smak. Siktern fant sig, började tala om Lotterisaken, och min Man blef vid litet bättre humeur.”
Citatet är hämtat från ett populärt och återkommande tema i tidningen: ”Journal, hållen af en Köpmans Fru här i staden” (titlarna varierar). Huruvida den är skriven av Kellgren eller fru Lenngren har jag ingen uppfattning om, men att det är Bellman som åsyftas står helt klart. Frågan är dock om berättelsen är sann eller om den tillhör fiktionen? Charmen med Stockholms Posten är ju den att det vilar en hel del sanning i de fiktionella berättelserna, oavsett om de är duktigt kryddade med ironi och satir. Sålunda kan de elaka inslagen från Nyköping, Trosa och Göteborg (återigen de inskränkta småstäderna.Då) ha en viss förankring i verkligheten – åtminstone när det gäller vissa fakta och händelser. Vilket i sig gör satiren ännu mer bitande. Skall vi ta beräätelsen för sanning har vi helt enkelt att göra med en nyupptäckt Bellmandikt!
Den gamla attackbilden synes mig alltså vara alltför vedertagen och kanoniserad. De två pjäserna på schackbrädet spelade samma spel efter samma regler, ingen vek egentligen undan utan höll på sin egen autonomi. Förvisso hamnade Kellgren så småningom i en litterär maktposition, men till tyvende och sist var det bara färgerna som skilde dem åt och utgången tycks ha blivit remi. Åtminstone i den poetiska sinnevärlden.
Bengt Jonshult
Källor: Sverker Ek, Kellgren Skalden och kulturkämpen, Del 1, Stockholm 1965 Lars Lönnroth, Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning, Stockholm 2005 Torkel Ståhlmarck, Bellman i verkligheten, Stockholm 2000 StU, IX, Stockholm 1950 Hwad Behagas 1781 Stockholms Posten 1780, 1781 och 1783 Hwad Nytt? 10 och 14 juli 1778 (OBS! Versen till Bellman ströks sedermera i Kellgrens samlade skrifter)
EN TYSK, EN AMERIKAN OCH EN BELLMAN...
Hur var Bellmans förhållande till världens presidenter? Ja, i första numret av Hwad Behagas, år 1781, omnämns förvisso ”General Washington”. Sedan är det mer eller mindre stopp. Men andra presidenter har hyllat Bellman! För några år sedan fick jag tillfälle att presentera Bellmans liv och leverne för dåvarande tyske förbundspresidenten Johannes Rau. Allt skedde under en utsökt middag på Drottningholms slott. Som seden och artigheten bjuder överlämnade jag en tysk översättning av Lars Huldéns utmärkta skrift om skalden. Detta uppskattades uppenbarligen. Några veckor senare fick jag följande tackbrev (i urval): ”Sehr geehrter Herr Jonshult[..]Daß Sie mir nun das schöne Buchlein von Lars Huldén zugänglich gemacht haben und daß ich nun sehr viel mehr von Bellman weiß, dafur möchte ich Ihnen herzlich danken, bevor mich der Alltag in Berlin wieder völlig eingeholt und in Beschlag genommen hat [...].” Vi kan alltså nu införliva en tysk f.d. förbundspresident i den stora skaran av Bellmansvänner, vilket onekligen känns upplyftande och muntert. Men det finns andra presidenter som hyllat skalden. För några år sedan kom jag över en rar skrift med titeln ”Bellmansfesten 1879” ( det året firades 50-årsdagen av uppresandet av Bellmansbysten) vars innehåll mest består av urklipp från dåtidens dagstidningar. I en liten gulnad notis står följande intressanta upplysning: ”Den 26 Juli förlidet år ( d.v.s. 1878. Min anm.) deltog i Bellmansfesten en illuster gäst och främling, Nordamerikas f. president, general Ulysses Grant. Han lade en lagerkrans vid foten af skaldens piedestal; hänryckt och med blottadt hufvud, lyssnade han till tonerna af Bellmans sånger. Det var den verldsberömde folkhjeltens hyllning åt det verldsberömda, gigantiska snillet”. Tanken är onekligen svindlade! Grant och Bellman! Forskar man vidare i källorna finner man att Grant avslutade sin bana som president den 4 mars 1877 och den 17 maj startade han en längre resa som bl a förde honom till Sverige, Stockholm, Djurgården och Bellmansbysten ( Grant bodde f.ö. på Grand Hotel i juli månad s.å.). Han lär inte ha gjort något större intryck på statsministern och akademiledamoten Louis de Geer: ”Emellertid kom han nu till Stockholm, och hvarken gjorde han eller jag den andre visit. Men amerikanske ministern gaf en supé för Grant, till hvilken äfven jag blef inbjuden, och där blefvo vi föreställda för hvarandra. Vår bekantskap kunde dock icke blifva förtrolig, redan af det skälet, att han icke talade annat än engelska, hvaruti min öfning var snart sagdt ingen. Han gjorde för öfrigt icke på mig något sympatiskt intryck, och ännu mindre hans fru”. Den 16 december 1879 återvände Grant till sitt hemland. Saknade han då vår käre poet kunde han dock återfinna honom, åtminstone i lukullisk form, närmare bestämt på Mercer street i New York, ty i nämnda skrift finns följande bidrag:
”NY BELLMANS- LITTERATUR I AMERIKA. FREDMAN.
Tanken är gripande: någonstans ”over there” för sisådär 125 år sedan införlivades alltså Bellman och Fredman i den New Yorska restaurangvärlden till fägnad för utlandssvenskarnas sammanhållning och kanske längtan efter det digra svenska julbordet. På så sätt var och är Bellman inte enbart en utmärkt poet och sångare utan även en levande ambassadör för Sverige och vår kultur. Oavsett om han hittas i en bokhylla nere i Berlin, på ett reklamblad i New York, i en avhandling eller vid en kransnedläggning på Djurgården.
Källor:
VAR BELLMAN NÅGONSIN I ITALIEN?
Apropå ett nästan alltigenom utlandsinfluerat nummer av Hwad Behagas? härförleden, må härmed påpekas, eller snarare tilläggas, några enkla men väl så upplysande rader, om Bellmans kontakt med musornas hemland, det sköna Italien. Hur hänger detta ihop?
Utdrag af et Bref ifrån Livorno, Wänner som,
Melodin känns givetvis igen som Gustafs Skål.Texten är förmodligen skriven av konsul Törngren själv (kanske med inspiration av den ev. korrupta Bellmanstext som stod införd i Hwad Nytt?Hwad Nytt? den 23 mars 1773 - några rimord går igen! Se StU XVI, sid.157-166) I vart fall måste tankarna ha gått till Bellman och hans mest populära rojalistiska visa. Så på ett sätt var Bellman i Italien! Gustaf III for vidare till Rom, men vid det laget stoppade poeten sin pipa, svepte en filt omkring sig och mindes sin egen 24 januari, säkerligen en dag i Augustiordens vänkrets. På så vis knöts tankar, musik och poesi till en blomsterkrans vars förtrollande blad flög ända från Stockholm till Livorno. Och tillbaka.
Källor: StockholmsPosten N:o 48, fredagen den 27 februari 1784; Historisk Almanach för året 1784; Ögonvittnen Gustaf III ( red. Beth Hennings), Stockholm 1960.
Bellman på Thalias tiljorNog vet vi att skalden både skrev och skådespelade i diverse teaterstycken och jag har tidigare beskrivit Frans von Suppés Bellmanoperett. Men det stannar inte därvid. I slutet av 1800- första hälften av 1900-talet tycks Bellmankulten ha nått sin kulm (men den kommer säkert igen!). Mångt och mycket kan säkerligen härledas till det stora nationella bygget där Bellman kom att ingå som en mycket delikat ingrediens. Därvidlag har vi osedvanligt många Bellmanminnen från åren kring förra sekelskiftet. Jag tänker framför allt på roande skrifter med titlar som Bellmans skor och Från Bellmans Dagar, medaljer, byster, skulpturer, diverse produkter som punsch, brännvin, öl, cigarrer, limpor, kaffe, thé och bleckplåtburkar. Alla med namnet Bellman i förledet och/eller beprydda med hans porträtt. Det är heller ingen slump att vårt sällskap tillsammans med Bellmans Minne är instiftade under denna period. Självklart kom även denna vurm att smitta av sig på Thalia och hennes vänner. Följande artikelserie måste betraktas som en enkel resumé över de filmer, skådespel och spex som handlat om Bellman och hans tid. Mycket mer kan skrivas om varje ämne och mer kan säkert upptäckas. Låt mig dock börja med spelfilmen. När TV-serien om Bellman och Lovisa visades i TV i vintras var det ingalunda första gången som skalden hamnat i den magiska lanternan – dock får man nog lov att säga att herrar filmare var gång tycks mer ha fördjupat sig i dekolletage, peruker, klädedräkter, grisar, jordstampade gator, märkliga dialekter och fekalier än att ge en någorlunda rättvis bild av vår skald. Synd på så rara ärtor. Nå, låt oss börja med två stumfilmer. 1908 kom den första spelfilmen om skalden, Gustaf III och Bellman, i regi av Erik Dahlberg. AB Svensk Filmindustri stod för produktionen och som förlaga använde man sig av Dahlbergs pjäs med samma namn. Handlingen är ungefär följande: Carl Michael Bellman är på väg förbi Gustaf III: s paviljong på Haga när han lägger märke till tre livligt samspråkande herrar. När Bellman passerat, visar sig en av herrarna vara konungen, som strax tar avsked av de övriga och går in i paviljongen. Till de två kvarvarande sluter sig ytterligare en herre, och dessa tre män börjar stämpla mot konungens liv. Ett inte alltför ovanligt tema. Bland skådespelarna märktes Carl ”Texas” Johannesson som Gustaf III , Adolf Rangstedt som Bellman samt artister och statister från Stockholms teatrar. Den spelades in på Haga, Hufvudsta gård samt Gröna Lund och räknas till den mest avancerade spelfilm som spelats in i Sverige vid denna tid. Filmen har troligen aldrig visats offentligt, men den finns bevarad! Om två år fyller Gustaf III och Bellman 100 år. Dags för premiär? I november 1925 kom så nästa Bellmanfilm, Två Konungar, med undertiteln Romantiserad skildring från Gustaf III: s och Bellmans dagar. Av originalprogrammet framgår att filmen spelades in på platser som Haga, Gripsholm, Tessinska rummen i Överståthållareämbetets palats, Djurgården, Gamla Stan, några scener togs i Filmstaden och en friluftsteater byggdes upp i Drottningholms slottspark under ledning av Arne Beijer. För scenariot stod Henning Ohlsson och Elis Ellis. Den senare stod även för regin. Som förlaga hade man Ernst Didrings pjäs Två konungar x som uruppfördes i Stockholm på Svenska Teatern 1908. Rollistan visar upp skådespelare som Arne Weel, Harald Schvenzen, Jessie Wessel, Renée Björling, Gerda Ström och Alva Garbo. Som Bellman möter vi sångaren Åke Claesson och som Mollberg Thor Modéen. Återigen är grundstoryn baserad på attentatet mot Gustaf III, men huvudpersonerna är vare sig kungen eller Bellman, utan en ”ung och obetydlig man som ingen ägnar ett ögonkast – om inte för hans vackra ansiktes skull. Det är Ture Hjelm”. I filmen hamnar Ture Hjelm, spelad av Schenzen, mitt bland attentatsmännen, men är sin kung trogen och avslöjar alla detaljer. Samtidigt svärmar han för sin flickvän Karin. Dock, Gustaf III dör och det faller ett ”grått damm över det glada Stockholm. Ture firade bröllop med sin Karin, men Bellman var inte densamma som förr”. Den 27 oktober 1930 hade storfilmen (med ljud) Ulla, min Ulla Ett sångspel kring Carl Michael Bellman premiär på Röda Kvarn. Skådespelarna var bl a Torsten Winge, Åke Claesson (som återigen fick spela Bellman) Greta Söderberg, Brita Appelgren, Olof Widgren, Arvid Petersén, Arvid Erwall och Erland Colliander. I en obemärkt (?) roll som ”en gäst på Tuppen” syntes f.ö. Erik "Bullen" Berglund För regin stod Julius Jaenzon och produktionsbolaget var Film AB Minerva. Som förlaga hade man Edvin Ziedners musikverk Bellman, uruppförd på Kungliga Teatern i Stockholm den 22 februari 1930. Sålunda, på litet mer än ett halvår lyckades man med konststycket att korta ner Ziedners 3-timmarsopera till en spelfilm på 75 minuter. Torsten Winge skulle f.ö. få spela Gustaf III igen – 1943 i filmen Hans Majestäts rival, där även Åke Claesson dyker upp som, just det, Bellman (och Thor Modéen som ”Johansson, grosshandlare”). 1971 kom så Lockfågeln efter Lars Widdings bok med samma namn från 1970. Filmen spelades in i Europafilms Studio i Sundbyberg med exteriörer från Stockholm med omnejd och rollistan är minst sagt imponerande (kanske mer imponerande än själva filmen). Som Bellman möter vi Lauritz Falk och Ulla spelas av Siv Ericks, i andra roller syns Gunnar Björnstrand som major Swedenhielm och Holger Löwenadler som kyrkoherde Rosencrantz. Nämnas bör väl även att regissören Torgny Wickman kanske inte var att betrakta som en slik demon i sammanhanget utan ägnade hellre sitt filmskapande åt beskrivningar av Fröjas lekar.
Källor: Arvid Stålhane, En Bellmansbok, Stockholm 1947 Programhäfte, Två Konungar, Stockholm 1925
BELLMAN SOM SPEX
Vi kan med säkerhet konstatera att Bellman alltid har varit ett kärt och tacksamt ämne för Thalias vänner och de ”biografiska” tiljorna. Till vår rika teaterskatt hör givetvis spex och även här tycks skalden vara en given figur. I Nationalencyklopedin kan man läsa följande om spex: spex, parodiskt lustspel med sånginslag, länge främst odlat i studentkretsar. Ordet uppkom i uppsaliensisk studentslang vid mitten av 1800-talet som kortform för spektakel. Handlingen bygger ofta på historiska händelser och personer, varvid bl.a. våldsamma anakronismer hör till de återkommande konstgreppen. Eftersom det vid spextraditionens framväxt enbart fanns manliga studenter kreerades även kvinnorollerna av män, vilket vanligen är fallet även i nutida nyskapelser. I Uppsala har spexen främst förekommit inom nationerna och Juvenalorden. Det äldsta bevarade spexet är där Mohrens sista suck (1865). I Lund, där det första helaftonsspexet hette Gerda (1886), har spexkonsten odlats inom Akademiska Föreningen och i samband med studentkarnevalerna (det klassiska Uarda var karnevalsspex 1908). Sedermera har spextraditioner skapats vid de flesta andra högskolor, t.ex. Chalmers (sedan 1948). Faktum är att i flertalet av våra svenska spex så används allt som oftast någon av Bellmans melodier eller så dyker skalden själv upp som välbehövlig bifigur, men det finns även spex som enbart gått under titeln ”Bellman”. Sålunda tillverkade Toddyspexarna i Lund 1990 spexet Bellman. Toddyspexarna är en studentikos organisation i Lund som samarbetar med Toddydagsutskottet inom Medicinska Föreningen Lund-Malmö. Toddyspexarna var tidigare en del av Toddydagsutskottet, men valde 2004 att lämna Medicinska Föreningen för att bli en fristående förening. Toddyspexarna har satt upp spex och några revyer ända sedan år 1895. Spexet består av ca 90 aktiva deltagare; förutom deltagare på scenen finns utskott för smink, syeri, dekor, PR, ljus, ljud, orkester, program, mat och dryck. Föreställningarna äger rum i Akademiska Föreningens Stora Sal. Varje höst har man återuppsättning med en turné till Ystads Teater, en tradition som stått sig sedan 1979. Luleå Studentspex, ”Lulespexet”, är ett spex vid Luleå tekniska universitet med rötter i ett gymnasiespex i Örebro. Den första uppsättningen ”Augustus?” hade premiär 1991. Allt sedan dess är ”Augustus?” arbetsnamnet på alla uppsättningar tills den ordinarie titeln är offentliggjord. 1993 tillkom spexet Bellman? eller Sex,droger och rokok´n´roll. Med sedvanligt frågetecken! Året därpå, 1994 alltså, satte Filosofiska Lätta Knästående Spexargardet (i kortform Filosofspexet) upp spexet Bellman. Filosofspexets namn kan i viss mån vara missledande då det har ingenting med ämnet filosofi att göra. I stället omfattar Filosofiska Fakulteternas Studentkår alla humanister, naturvetare, dataloger och systemvetare samt en del samhällsvetare vid Göteborgs universitet. Filosofspexet är för övrigt en förening inom studenkåren som ”utan hänsyn till övriga kårföreningar blandar teater, dans, sång, musik, fester, komik och kalabalik”. En uppsättning av grandiosa mått stod Fysikalen i Stockholm för år 2000, då det gavs Bellman – the Mowitz. Första föreställningen, även kallad ”Sing-Sing-rep”, gavs den 18 mars, och via diverse ”Premiärföreställningar”, ”Recyclingföreställningar”och ”Slaskföreställningar” nådde man fram med en ”Turnéföreställning” (och avslut) den 7 oktober i Leppävaaran työväenopiston teatteri, Finland. Storyn är följande: Gustav III har instiftat den Svenska Akademien och raskt fyllt sjutton av de aderton stolarna med finansiärer och dignitärer. Blott den sista stolen tillfaller en kulturpersonlighet. Bland konkurrenterna om den sista platsen återfinns Johan Henric Kellgren, Johan Tobias Sergel, Emmanuel Swedenborg, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Ulla Winblad samt Carl Michael Bellman. Återigen söderut, där man tycks ha en förkärlek för Bellman, denna gång som bifigur. Sålunda kunde man i Halmstadspexet Franska Revolutionen (2002) lyssna på följande lilla (o)roande duett mellan Axel von Fersen och Bellman till melodi ”Bättre och bättre dag för dag”:
Kom nu Bellman, lunka på!
Vad Bellman egentligen hade att göra med revolutionen är fortfarande än väl dold hemlighet. Mer lättförklarligt är det att förklara Bellmans roll i Den Bacchanaliska Teaterns (Par Bricole) årliga spex från 1991 Trubadurerna – Återkomsten, med den trevliga undertiteln Visa, Ballad, Kuplett…Nu är dom tillbaks…Göm er!! Teatern inom Par Bricole skulle även återkomma med en gigantiskt spex (nåja, än idag kan ordensbröderna livligt debattera huruvida det var ett spex eller inte) i samband med 200-årsminnet av skaldens död. Detta ägde rum på Södra Teatern 1995, allt under titeln En Bellmanhistoria 200 år senare. Samtliga Par Bricoles talanggrupper medverkade, vilket resulterade i över 100 personer på scenen. Handlingen bestod av diverse tillbakablickar i Bellmans liv. I den första akten möter vi dock en Bellman i mer modern dräkt, sjungande följande Lotterirap:
Hej allihop, tjena moss, jag är Bellman, en schysst trubadur och en välldans snäll man Lotter ni tjackar från mig blir till stålar, men bara om ni satsar och inte om ni snålar! Känner du tyngd under arbetsoket, kom till mig eller snacka med Loket! Folk går man ur huse’, ur slott och koja, över hela långa landet drar en kollektiv noja SPELA PÅ LOTTO! Kom, kom och satsa dina stålar När frugan tjatar och ungarna vrålar! SPELA PÅ LOTTO! Var inte snål och lägg nå’ra spänn, Så kommer kanske turen igen! KOM OCH SPELA PÅ LOTTO! KOM OCH SPELA PÅ LOTTO! KOM OCH SPELA PÅ LOTTO!
(Text: Christer Alexandersson och Anders Thureson)
År 2005 gav Medicinska SpexarCorpsen Götheborg (observera stavningen) Bellman – ett medicinarspex, med följande programförklaring: ”Medicinarspexet Bellman utspelar sig långt innan Fjäril vingad blivit allmängods och medan Carl-Michael ännu var en nationalskald på larvstadiet. Med den illaluktande huvudstaden som kuliss kämpar Hattar och Mössor om makten över alkoholinförseln och rätten att stämpla hemliga dokument med konungens namnteckning. Utöver Bellman möter vi hans sedvanliga kumpaner; Ulla och Mowitz, Esten och Fransosen samt hela hovet och en och annan snarstucken politiker. Återigen ett succéspex!”
Mer finns att säga om denna ädla konstart, och nej, jag har inte glömt bort spexet Gustav III från 1957 där Bellman sjunger ”Möte i paulunen”, men det får bli en annan gång.
PRO SPEX ET FESTIVITAS!
"Eine der schönsten Arbeiten der gustavianischen Zeit"
Unter den Neuerscheinungen des Jahres findet Klaus-Rüdiger Utschicks deutsche Übersetzung von Bacchi Tempel 1779 (s. StU 5, Stockholm 1935) besondere Beachtung. Bacchi Tempel öpnat vid Corporalens samt Ordens-Oboistens Fader Movitz död 1779 (so lautet der komplette Titel) liegt nur in Handschrift vor, doch die Geschichte wurde schließlich unter dem Titel Bacchi Tempel öpnadt vid En Hieltes Död 1783 gedruckt – ein Werk, das in seiner typographischen Ausgestaltung und mit den Gravuren der Gebrüder Martin zu den schönsten Arbeiten der gustavianischen Zeit, ja der gesamten schwedischen Buchkunst zu rechnen ist. Utschicks Übersetzung ist durchweg kongenial. Er folgt getreu Bellmans wogenden Alexandrinern, und die Ge sangstexte passen ebenso genau zur musikalischen Form. Da das Buch außerdem die Originalillustrationen der Gebrüder Martin enthält und einen vollständigen, mit dem schwedischen Text komplettierten Musikteil aufweist, ist es mit ‘goldenen Lorbeeren geschmückt’. Daß es sich dabei um ein Werk handelt, das außerhalb der Fredmandichtung liegt, macht das Projekt noch mehr verdienstvoll.
Die einzige Problematik dieser Übersetzung dürfte darin lie gen, daß Utschick Teile der Handschrift nahm und ihnen Teile der gedruckten Ausgabe hinzufügte, womit er, wie Lars Lönnroth in seinem glänzenden Vorwort schreibt, "das beste aus beiden Ver sionen" vereint hat. Dies kann in einem gewissen Maß irritieren. Andererseits war es vermutlich die beste Vorgehensweise, um Klarheit und Struktur in eins der bemerkenswertesten Stücke Bellmans zu bringen.
Bengt Jonshult in Hwad Behagas, Nr. 3, 2006
HAGATEATERN I SOLNA
Vilka är de 1700-talsklädda personerna på fotona? Sminkning och frisyrer antyder att det inte är några nutida kostymgrupper som agerar. Bilderna finns i ett litet album som Haga-Brunnsvikens Vänners förre ordförande Lars Sundström fick för ett par år sedan. Det var Leif Hammar, som hittat albumet i en container och ville rädda det till eftervärlden genom att ge det till föreningen. Det innehåller tio foton i en pärm med påskriften ”Hagateatern 1925, foto Oscar Ellqvist”. Ellqvist var en känd Stockholmsfotograf, som prisbelöntes redan på Stockholmsutställningen 1897. Många av hans Stockholmsmotiv har blivit omtyckta vykort och samlarobjekt. Men vad var Hagateatern? Vi frågar Bengt Jonshult, expert på teater och 1700-talet, välkänd för Hagadagens besökare genom sina Bellmansvandringar. Han kan berätta att Hagateatern drevs av teaterdirektören Uno Lindholm 1914-28, de första två åren under namnet Haga Friluftsteater. Hagateatern låg nära Karolinska Sjukhuset inte långt från Haga södra grindar. På platsen låg tidigare ett nöjesfält. Det var sjukhusbygget som gjorde att teatern fick lägga ned. Uno Lindholm hade flera friluftsteatrar i Stockholm med omnejd och skrev själv burleska pjäser, som uppfördes där. Den Bellmansbyst som nu står på Gröna Lund nära entrén reste Lindholm den 26 juli 1918 på Hagateatern. Bellman var nämligen ofta huvudpersonen i dessa teaterstycken. Teatertraditionen i Haga började ju också med Bellmans egna skådespel, ”Den dramatiska sammankomsten” och ”Mantalsskrivningen”, som uruppfördes i Gustav III:s paviljong inför kungen och hans hovfolk. Den pjäs som spelades på Hagateatern 1925 och visas på fotona hette kort och gott ”Bellman” och skrevs av journalisten Knut Barr. Det är scener ur den föreställningen som visas på fotona. Titelrollen spelades av den populäre Bellmanssångaren Åke Claesson, som också hade rollen som Bellman i två filmer. I vimlet kring Bellman återfinns förstås alla hans vänner, Ulla Winblad, Mowitz och Fredman med flera. Haga-Teatern var tydligen mäkta populär och det sista stycket, som gavs 80 gånger, var ”Hennes lilla majestät” av Karl Gerhard.
|
